namn
tänk att jag alltid har varit så faschinerad vid namn.
redan från tidig ålder, cirka 4 år, började jag spekulerade i huruvida jag egentligen inte borde hetat ett mycket fräsigare namn, mer prinsesselikt (trodde ju där ett tag att jag blivit bortbytt på BB och att min riktiga mamma egentligen var drottning) så jag "döpte" helt sonika om mig själv till Rosa Mattsson, för mig ett riktigt prinsessenamn. föreslog till och med det som andranamn till Pennan för det roliga minnets skull. M sa NEJ!
på högstadiet började jag skämmas och var rent ut sagt arg på mamma som döpt mig till något som folk sa:
- vad hette du sa du?
så jag började fabulera ihop att jag hete Sara, Sara Wendell (observera här att jag alltid matchar mina namn med för mig passande efternamn). så om jag träffade någon söt pojke på Silverdalen eller Balders Hage (ungdomsdisco jag sprang på som låg i Lönsboda och Älmhult) så var det just det jag hette, det var ett lagom vanligt och stiligt namn tyckte jag.
sen gick åren och jag förlikade mig med mitt namn, körde med smeknamn.
sen gick det ytterligare lite och jag började tycka det var riktigt fint, ovanligt, var stolt och mallig över det. när jag presenterade mig sa folk:
- oj vilket vackert namn
då började jag istället tänka ut potentiella barnnamn,
Simon, Samuel, 1989
Paulina, 1991
sen verkar det ha varit ganska stiltje, sen en dag kom jag på att wow jag ver precis vad min dotter ska heta:
Timja-Lee (efter coola Bruce) runt mitten på 90-talet, och detta höll jag fast vid länge, säkert 10 år, sen började jag känna neee när alla "härmade" mitt kuliga påhitt. helt plötsligt började folk döpa sina döttrar till Nova-Li, Emma-Lou och så vidare och plötsligt dök den stora WT smaken upp i munnen. idag är jag glad min dotter INTE heter Timja-Lee.
jag tycker fortfarande det är väldans kul med namn och inför födelsen av Pennan vändes det och vreds i oändlighet. man ville ju hitta det perfekta namnet, men konstigt nog så blev det liksom inte så. varken Hedda eller Josefina har någonsin funnits med på några av mina topplistor, och jag kan nog inte säga Hedda är det finaste av alla flicknamn. men Hedda är Hedda (ganska ofta Pennan också men det efter att jag kallade henne Hedda-Pennan i magen). Hedda är raffigt, det passar henne perfekt. Josefina är rejält, "kungligt", M är väldigt förtjust i kungliga namn. och det låter väldans vackert ihop tycker jag. hade någon sagt till mig för 10, 20 år sen att jag i framtiden skulle få en flicka som skulle få heta Hedda Josefina hade jag nog skrattat och sagt NEJ!
redan från tidig ålder, cirka 4 år, började jag spekulerade i huruvida jag egentligen inte borde hetat ett mycket fräsigare namn, mer prinsesselikt (trodde ju där ett tag att jag blivit bortbytt på BB och att min riktiga mamma egentligen var drottning) så jag "döpte" helt sonika om mig själv till Rosa Mattsson, för mig ett riktigt prinsessenamn. föreslog till och med det som andranamn till Pennan för det roliga minnets skull. M sa NEJ!
på högstadiet började jag skämmas och var rent ut sagt arg på mamma som döpt mig till något som folk sa:
- vad hette du sa du?
så jag började fabulera ihop att jag hete Sara, Sara Wendell (observera här att jag alltid matchar mina namn med för mig passande efternamn). så om jag träffade någon söt pojke på Silverdalen eller Balders Hage (ungdomsdisco jag sprang på som låg i Lönsboda och Älmhult) så var det just det jag hette, det var ett lagom vanligt och stiligt namn tyckte jag.
sen gick åren och jag förlikade mig med mitt namn, körde med smeknamn.
sen gick det ytterligare lite och jag började tycka det var riktigt fint, ovanligt, var stolt och mallig över det. när jag presenterade mig sa folk:
- oj vilket vackert namn
då började jag istället tänka ut potentiella barnnamn,
Simon, Samuel, 1989
Paulina, 1991
sen verkar det ha varit ganska stiltje, sen en dag kom jag på att wow jag ver precis vad min dotter ska heta:
Timja-Lee (efter coola Bruce) runt mitten på 90-talet, och detta höll jag fast vid länge, säkert 10 år, sen började jag känna neee när alla "härmade" mitt kuliga påhitt. helt plötsligt började folk döpa sina döttrar till Nova-Li, Emma-Lou och så vidare och plötsligt dök den stora WT smaken upp i munnen. idag är jag glad min dotter INTE heter Timja-Lee.
jag tycker fortfarande det är väldans kul med namn och inför födelsen av Pennan vändes det och vreds i oändlighet. man ville ju hitta det perfekta namnet, men konstigt nog så blev det liksom inte så. varken Hedda eller Josefina har någonsin funnits med på några av mina topplistor, och jag kan nog inte säga Hedda är det finaste av alla flicknamn. men Hedda är Hedda (ganska ofta Pennan också men det efter att jag kallade henne Hedda-Pennan i magen). Hedda är raffigt, det passar henne perfekt. Josefina är rejält, "kungligt", M är väldigt förtjust i kungliga namn. och det låter väldans vackert ihop tycker jag. hade någon sagt till mig för 10, 20 år sen att jag i framtiden skulle få en flicka som skulle få heta Hedda Josefina hade jag nog skrattat och sagt NEJ!
Kommentarer
Trackback