snart bebis
det känns som igår när illamående överföll mig brutalt i den där fenomenala hettan vi hade i somras, samtidigt som det känns som jag varit gravid i hundra år.
det känns också som jag lidit av alla graviditetsikrämpor man kan komma på: illamående, huvudvärken from hell, myrkrypningar i benen, konstig smak i munnen, finnar, torr hy, megastor mage (större än normalt), kramper under naveln, förvärkar, sammandragningar, klåda på vaderna, klåda på magen, oerhört smärta på nedre revben vänster sida, foglossning vilket gjort jag fått gå på kryckor och går på vattengympa, sängliggande stora delar av dagen sedan 28 november. ändå så känner jag tacksamhet, över allt jag sluppit; havandeskapsförgiftning, graviddiabetes, osv, osv. och hela tiden har ju bebisen mått prima, den har mått bra, vuxit på sig, sprallat, haft bra värden och siffror. mina värden har också varit bra, bara järnet som varit kasst, vilket jag avhjälpt med daglig leverpastej, kött, spenat, Nifferex osv.
och som Sis säger, vissa kanske känner efter och upplever varenda liten krämpa medan andra kanske inte lägger så stor vikt vid att ha klåda på vaderna, konstig smak i munnen sprätt i benen, finnigt face osv. bebisen kanske är viktigast och man tänker att "ja ja, det hör till" jag är nog inte riktigt sån där.
jag är nog ingen bra gravidreferens. jag tycker helt enkelt inte om att känna mig konstig, sjuk, annorlunda.
ändå är det häftigt, att något växer sig stort i min mage, att jag har förmågan att tillsammans med min man kunna göra en bebis. när man tänker så så blir det väldigt stort, häftigt, spännande, fint.
jag är också väldigt glad över att jag känt mig lugn under min graviditet, var rädd jag skulle ha panik från dag ett till förlossningsdagen och då ännu mer panik. men på något sätt har min kropp gett mig lugn, att så här är det, du ska bli mamma, bära och föda bebis, och du har varken tid eller utrymme att bli rädd och få panik. för min egen skull har det känts nyttigt och bra att få känna så, känns lite vuxet = )
nu är det inte länge kvar, och vi har svårt jag och M att relatera till att om några veckor kommer det bo en ny liten människa här. hur kommer den vara, kommer det vara pojke eller flicka, hur kommer den se ut?
väldigt spännande, men vi kan nog inte förstå förrän bebis är här. om ens då.
idag har jag varit på Mama Mia och kollat upp mina 156431 krämpor. Hon klämde och kände på magen och utbrast "oj det är ingen liten bebis du har i magen" lite tvådelat eftersom min barnmorska har sagt att "ja du har en stor mage men bebisen känns inte så stor" läkaren skrev in det i min journal så nu får barnmorskan kolla upp det på onsdag när jag ska dit.
Hmmm är det nu jag ska köpa hem extrastora Teena-blöjor och börja förbereda mig för potentiell analinkontinens?
det känns också som jag lidit av alla graviditetsikrämpor man kan komma på: illamående, huvudvärken from hell, myrkrypningar i benen, konstig smak i munnen, finnar, torr hy, megastor mage (större än normalt), kramper under naveln, förvärkar, sammandragningar, klåda på vaderna, klåda på magen, oerhört smärta på nedre revben vänster sida, foglossning vilket gjort jag fått gå på kryckor och går på vattengympa, sängliggande stora delar av dagen sedan 28 november. ändå så känner jag tacksamhet, över allt jag sluppit; havandeskapsförgiftning, graviddiabetes, osv, osv. och hela tiden har ju bebisen mått prima, den har mått bra, vuxit på sig, sprallat, haft bra värden och siffror. mina värden har också varit bra, bara järnet som varit kasst, vilket jag avhjälpt med daglig leverpastej, kött, spenat, Nifferex osv.
och som Sis säger, vissa kanske känner efter och upplever varenda liten krämpa medan andra kanske inte lägger så stor vikt vid att ha klåda på vaderna, konstig smak i munnen sprätt i benen, finnigt face osv. bebisen kanske är viktigast och man tänker att "ja ja, det hör till" jag är nog inte riktigt sån där.
jag är nog ingen bra gravidreferens. jag tycker helt enkelt inte om att känna mig konstig, sjuk, annorlunda.
ändå är det häftigt, att något växer sig stort i min mage, att jag har förmågan att tillsammans med min man kunna göra en bebis. när man tänker så så blir det väldigt stort, häftigt, spännande, fint.
jag är också väldigt glad över att jag känt mig lugn under min graviditet, var rädd jag skulle ha panik från dag ett till förlossningsdagen och då ännu mer panik. men på något sätt har min kropp gett mig lugn, att så här är det, du ska bli mamma, bära och föda bebis, och du har varken tid eller utrymme att bli rädd och få panik. för min egen skull har det känts nyttigt och bra att få känna så, känns lite vuxet = )
nu är det inte länge kvar, och vi har svårt jag och M att relatera till att om några veckor kommer det bo en ny liten människa här. hur kommer den vara, kommer det vara pojke eller flicka, hur kommer den se ut?
väldigt spännande, men vi kan nog inte förstå förrän bebis är här. om ens då.
idag har jag varit på Mama Mia och kollat upp mina 156431 krämpor. Hon klämde och kände på magen och utbrast "oj det är ingen liten bebis du har i magen" lite tvådelat eftersom min barnmorska har sagt att "ja du har en stor mage men bebisen känns inte så stor" läkaren skrev in det i min journal så nu får barnmorskan kolla upp det på onsdag när jag ska dit.
Hmmm är det nu jag ska köpa hem extrastora Teena-blöjor och börja förbereda mig för potentiell analinkontinens?
nedräkning
1månad kvar. WIIIIEEE
