det här med förlossning, vilken jävla grej
man blir lite tagen av det här med att föda barn.
situationen gör en isolerad, mamma, pappa, barn, inget annat existerar.
det är stort, läskigt, mäktigt, overkligt.
nu ska man lära känna en ny liten person, som är helt beroende av en.
jag måste säga att det här med att föda barn, vilken jävla grej.
jag rädd och hade en del ångest när det började närma sig själva förlossningen, vilket verkar vara ett vanligt fenomen och precis som de flesta tänkte jag att "kommer jag klara det här".
jag tror rädslan ligger i att man inte har någon kontroll över situationen, man kan inte bestämma, kroppen gör precis som den vill och det kan sluta precis hur som helst. mitt värsta senario var att det skulle sluta i akutsnitt, vilket det också gjorde.
och hela den här grejen med att vara gravid, genomgå en förlossning, och sen ta hand om ett barn har skrämt mig väldigt mycket, både fysiskt och mentalt. det är kanske därför jag väntat så länge. jag har liksom varit rädd för även den minsta lilla småsak som att ta blodprov, må illa, känna mig förändrad, få dropp, kateter, sprutor, vara gravid med allt vad det innebär och så vidare. så alla de här små sakerna har jag gått igenom igen och igen och igen i huvudet. tänk om jag mår illa när jag är gravid, tänk om jag kommer få dropp på förlossningen, tänk om jag får panik när förlossningen startar, tänk om jag kommer blöda en massa. tankarna har bara snurrat på därinne. så jag har levt en dag i taget, från första dagen då jag kissade på gravstickan, tills nu, när bebisen är här. och på nåt konstigt sätt så känns det som att det är nu det börjar, det andra var ingenting. och i förlossningens hetta så är ett sketet blodprov som en droppe i havet, man märker inte ens när katetern sätts, man gnäller inte ens när de skär upp hela magen i tre lager för att plocka ut bebisen. man bara gör det, för man är med om något mycket större. småsakerna betyder inget, (eller jo haha M höll på bli tokig på mig för allt vi genomgick så "bara jag inte kräks").
Felicia: - men lustgasen hjälper ju inte
M: - men du måste ju suga ordentligt, genom hela värken
Felicia: - men tänk om jag mår illa och kräks
M: - men gud du föder ju barn, sug nu!!!
Felicia: fortsätter suga med mini-andetag
M: är superfrustrerad
men efter en timme eller två så sög jag värre än en dammsugare, då kunde inte ens Hulken få bort lustgasen från mig
detta tema var genomgående
- vill du ha morfin
- nej tänk om jag mår illa och kräks
- vill du ligga ner
- nej tänk om barnet är på väg genom de där taggarna, då säger de man ska må illa och kräkas
men om man bortser från min starkt rotade kräkfobi så var de andra sjukhussakerna som en droppe i havet.
själva förlossningen var dock inte en droppe i havet, den var mäktig.
jag tyckte det kändes som en storm som rev i en, ett hav i raseri, som inte gick att stoppa, man fick bara följa med, inte streta emot. på något sätt så skulle jag vilja rekommendera alla att göra det här. för det är det häftigaste man kan genomgå som kvinna. jag skulle nog känna mig lite snuvad på kvinnligheten att låta bli (även om jag aldrig kommer göra det här igen haha).
shit jag gjorde det, och shit så coolt det var.
och fast jag var så livrädd för akutsnitt så fixade jag det också.
så efter fyra dygn av värkar, 18 timmars aktiv förlossning och akutsnitt så kom Hedda-Pennan till världen 6 mars kl 12.20 hon vägde 3805 och var 51 cm lång. hon var helt gudomlig, vacker, len, underbar, hel, frisk, fin, och MIN, ja och lite M´s också = )
situationen gör en isolerad, mamma, pappa, barn, inget annat existerar.
det är stort, läskigt, mäktigt, overkligt.
nu ska man lära känna en ny liten person, som är helt beroende av en.
jag måste säga att det här med att föda barn, vilken jävla grej.
jag rädd och hade en del ångest när det började närma sig själva förlossningen, vilket verkar vara ett vanligt fenomen och precis som de flesta tänkte jag att "kommer jag klara det här".
jag tror rädslan ligger i att man inte har någon kontroll över situationen, man kan inte bestämma, kroppen gör precis som den vill och det kan sluta precis hur som helst. mitt värsta senario var att det skulle sluta i akutsnitt, vilket det också gjorde.
och hela den här grejen med att vara gravid, genomgå en förlossning, och sen ta hand om ett barn har skrämt mig väldigt mycket, både fysiskt och mentalt. det är kanske därför jag väntat så länge. jag har liksom varit rädd för även den minsta lilla småsak som att ta blodprov, må illa, känna mig förändrad, få dropp, kateter, sprutor, vara gravid med allt vad det innebär och så vidare. så alla de här små sakerna har jag gått igenom igen och igen och igen i huvudet. tänk om jag mår illa när jag är gravid, tänk om jag kommer få dropp på förlossningen, tänk om jag får panik när förlossningen startar, tänk om jag kommer blöda en massa. tankarna har bara snurrat på därinne. så jag har levt en dag i taget, från första dagen då jag kissade på gravstickan, tills nu, när bebisen är här. och på nåt konstigt sätt så känns det som att det är nu det börjar, det andra var ingenting. och i förlossningens hetta så är ett sketet blodprov som en droppe i havet, man märker inte ens när katetern sätts, man gnäller inte ens när de skär upp hela magen i tre lager för att plocka ut bebisen. man bara gör det, för man är med om något mycket större. småsakerna betyder inget, (eller jo haha M höll på bli tokig på mig för allt vi genomgick så "bara jag inte kräks").
Felicia: - men lustgasen hjälper ju inte
M: - men du måste ju suga ordentligt, genom hela värken
Felicia: - men tänk om jag mår illa och kräks
M: - men gud du föder ju barn, sug nu!!!
Felicia: fortsätter suga med mini-andetag
M: är superfrustrerad
men efter en timme eller två så sög jag värre än en dammsugare, då kunde inte ens Hulken få bort lustgasen från mig
detta tema var genomgående
- vill du ha morfin
- nej tänk om jag mår illa och kräks
- vill du ligga ner
- nej tänk om barnet är på väg genom de där taggarna, då säger de man ska må illa och kräkas
men om man bortser från min starkt rotade kräkfobi så var de andra sjukhussakerna som en droppe i havet.
själva förlossningen var dock inte en droppe i havet, den var mäktig.
jag tyckte det kändes som en storm som rev i en, ett hav i raseri, som inte gick att stoppa, man fick bara följa med, inte streta emot. på något sätt så skulle jag vilja rekommendera alla att göra det här. för det är det häftigaste man kan genomgå som kvinna. jag skulle nog känna mig lite snuvad på kvinnligheten att låta bli (även om jag aldrig kommer göra det här igen haha).
shit jag gjorde det, och shit så coolt det var.
och fast jag var så livrädd för akutsnitt så fixade jag det också.
så efter fyra dygn av värkar, 18 timmars aktiv förlossning och akutsnitt så kom Hedda-Pennan till världen 6 mars kl 12.20 hon vägde 3805 och var 51 cm lång. hon var helt gudomlig, vacker, len, underbar, hel, frisk, fin, och MIN, ja och lite M´s också = )