sueellen

det här med våra grannar.
det är något utöver det vanliga, ja i alla fall för mig.
har bara hört talas om att folk umgås med sina grannar, mina forna grannar har jag hejat på, frågat hur är det, gnällt på luddmarodören i tvättstugan, undrat över återvinner och diverse olika saker, men aldrig liksom blivit vän, vän.

men nu har vi ju de här grannarna. Maria och Erik, och lilla Alma.
de flyttade in, minns liksom inte alls när. första minnet var när M kom hem och sa:
- vet du att grannarna också ska ha barn, typ precis samtidigt som vi.
- aha kul.
sen var det liksom inget mer.

men sen en gång kom grannarna och ringde då, ville snacka om nåt golv som blivit illa lagt (M satt i bostadsrättsföreningens styrelse). det blev mer än snack, vi käkade, skrattade, drack whisky (ja inte jag och Maria för vi var höggravida). och kvällen blev lång.

så kom Alma, via planerat kejsarsnitt, sen kom Pennan tio dagar efter. vi sprang emellan oss med strutarna i vädret, ammade, frågade, jämförde, njöt. och det har fortsatt.

när jag ska till tvättstugan ringer jag på och slänger in Pennan till Maria och Alma. vi äter ihop, skrattar, delar upplevelser, umgås, gnäller på våra partners, åker på utflykter, åker till bad, promenerar, åker till stan, snikar in på varandras föräldragrupper och har en väldans massa kul.

tycker det är fantastiskt.

och alltid är vi välkomna dit, och de hit. det spelar ingen roll om man är sur, arg, glad, stökig, ful.

nu är grannarna på semester, nästan två veckor har gått och jag har enorm abstinens.
i övermorgon kommer de hem, äntligen. så allt kan återgå till det normala.

jag har hört ryktas att de kanske ska ta och sälja sin lägenhet och flytta tillbaka till sina hemtrakter, men det örat vill jag inte lyssna på. jag låtsas som att de alltid ska bo här och att vi alltid ska vara grannar, trots att vi ska flytta 200 meter bort om en månad.


M kallar dom vampyrerna, för de gillar mest att hänga under parasollet